Kuriosa
Om mina låtar...
Alla låtar jag publicerat är noga provade av min ovärderliga testgrupp, barnen i Blåklockan.

Och av familjen, förstås. Men de är ju så snälla.

Jag bryr mig mycket om vad mina blåklockor tycker. Om de gäspar, eldar jag med låten. Lite hårt kanske, men det blir varmt och gott. Alltid något!
Om djur...
Jag har alltid gillat djur. Alla sorter (kanske inte löss). Annars hade jag nog inte skrivit:
MIN ALLRA BÄSTA KOMPIS, KÄNGURUN, GODDAG HERR GÅS, MIN NYA LILLA KATT,
VÅRA VALPAR, TUSENFOTING, AFFE GIRAFF, MUSSERI MUSSERA, TOMMY
TVÄTTBJÖRN, HÄR KOMMER ÄLGEN, ALEXANDER KYCKLING, KANINEN,
SPINDELN OCH FLUGAN, MIN PONNY OCH VALPEN MIN.
Om konstellationen
mor
&
son
 (musik, text)

(arrangemang, produktion)
Samarbetet med senaste produktionen "Klang i bygget" har varit givande, d v s Dan har gett allt. Han är kreativ och känner mig och mina intentioner.

Som arrangör och arkitekt i mitt fantasibygge har han litat till sin musikaliska intuition. Ibland har den fått honom att troget följa min förlaga. Men ofta har den tillåtit lustfyllda klang- äventyr och hisnande hyss.

Jag hänger med och gläds åt
de läckra arrangemangen.
Om intressen...
Livrätt: Kålpudding
Kunde ha blivit: Klädsömmerska
Läser gärna: Rudolf Steiner, Helen McCloy
Favoritdjur: Västgötaspets. Särskilt Arvid, som blev 18 år och en vecka.
Har svårt för: Folk som skryter med att de är omusikaliska
Spelar helst: Mozarts sonater för violin och piano (med Valter)
Lyssnar helst på: Bachs koralförspel (orgel), Richard Strauss: Don Quixote
Gläds åt: Biblioteken. Kanonförmån i Sverige! Samt att få leva i ett tempererat klimat: fyra årstider
Tacksam för: Att få arbeta med barn och musik. Att få ha arbetet som hobby och hobbyn som arbete
Om reklam...
Reklam, annonser, marknadsföring, vad det har ändrat sig under olika tider!
Jag har haft nöjet att medverka på reklambilder. Barnen ville också vara med ibland. Kylskåp, möbler, köksinredningar, medicin, tvättmedel, spisar, allt detta och mer till har vi varit med om att göra reklam för.

Det var på 60- och 70-talet, och nog såg annonserna annorlunda ut då än nu. En del bilder har jag sparat och ler lite åt idag.

Men den gången hade vi rätt kul!
Om censur...
Jag skulle kunna skriva en lång harang om censur, men jag nöjer mig med att visa lite bilder; omslagen och illustrationerna till svenska och amerikanska utgåvan av Gubben i lådan/Play-Game Song Book.
Hur mycket tål vi att se? Det kan vi fundera över.
Om mina hundar...
Som liten flicka brev jag en gång skrämd från vettet av en stor hund. Men något måste ha hänt, för min rädsla förvandlades snart till en önskan om en egen hund (och så en gram- mofon, men det hör kanske inte hit!). Nåväl, det blev varken hund eller grammofon. Kloka föräldrar, tänker jag nu. Jag mådde inte alls illa av att ha ett par ouppfyllda önskningar.

Men min första hund blev en katt.

Valter och jag fick dagen efter vårt bröllop en liten tigrerad kattunge. Vi kallade honom Trisse. Han växte upp till ett praktexemplar. Vi vägde honom på Evas barnvåg. 8 kilo! Han var en perfekt målvakt i dörröppningen hemma. Slängde sig hänsynslöst en meter åt alla håll och tog alla våra pappersbollar med tassen. Trisse blev tyvärr bara tre år. Fick i sig en förgiftad köttbulle någon lagt ut. - En fantastiskt trevlig katt!
Sedan kom Zamba, svart mellanpudel. "Vår pudel har fått valpar, små mjuka svarta troll...", den visan gjorde sig själv. Zamba var ytterst elegant, traditionellt lejonklippt. Elva år fick vi behålla henne.
Så kom Robin till oss, en härlig beaglevalp. Tyvärr hade han, som alla beaglar, mycket jakt i sig. Inte så lämpligt när man bor i stan och inte jagar. En kväll drog han sitt sista andetag, tre år gammal.
Och nu blev det minsann västgötaspets för hela slanten! Frida kom från en bra kennel i Vänersborg. Rasen passar vår familj utmärkt, eller är det tvärtom? Vår familj som passar för rasen? Bra barnhund, alltid pigg och pålitlig, tillgiven och vaksam. Vill gärna valla. Men i brist på kor vallade hon oss i säng om kvällarna.
Frida fick flera valpkullar Hennes dotter Stava (född i min säng) fick stanna hos oss. Och en av Stavas valpar, Arvid (född i min säng), blev faktiskt så gammal som 18 år och en vecka! Han deltog i alla våra sysslor. Helst skulle han ha deltagit i alla våra måltider också, men då hade han nog inte blivit 18 år...
Han var en härlig kamrat, min
allra bästa kompis.